Ἡρακλεώτης · Hērakleōtēs — LSJ
a man of Heraclea, Arist. Pol. 1327b14, IG 2(2).1271 (-ειώτης ib. 12.145):—Adj. Ἡρακλεωτικός, ή, όν, of Heraclea, Arist. HA 525b5; ἅμμα Heracl. ap. Orib. 48.8.1; [καρύα] Thphr. HP 1.10.6, 3.6.5, cf. Zopyr. ap. Orib. 14.50.2; ἀμύγδαλα Diocl. Fr. 126; ὀρίγανος -κή Philum. Ven. 16.9; but σκύφος Ἡρακλεωτικός is said to derive its name directly from Heracles, Ath. 11.500a:—fem. also Ἡρακλε-ῶτις Thphr. HP 3.3.8, al.