gemmo — Lewis & Short
gemmo, āvi, ātum, 1, v. n. and
I a. [gemma].
I (Acc. to gemma, I.) To put forth buds, to bud or gem:
id fit antequam gemmare Aut florere quid incipit,Varr. R. R. 1, 40, 4; Col. 4, 27, 1:
gemmare vites, luxuriem esse in herbis, laetas segetes etiam rustici dicunt,Cic. de Or. 3, 38, 155; id. Or. 24, 81 (cf.:
necessitate rustici gemmam in vitibus dicunt,Quint. 8, 6, 6); v. gemma init.—In the part. pres.:
gemmantem oculum caecare,Col. 4, 24, 16:
vinea,Plin. 17, 22, 35, § 188:
sarmenta,Pall. Febr. 32:
surculi rosarum,id. Nov. 11; for which in the part. perf.:
melius proveniet, si ponendus ramus gemmata jam matre sumatur,Pall. Mart. 10, 2.—
II (Acc. to gemma, II.; poet. and in post-Aug. prose).
A Neutr., to be adorned with precious stones, to sparkle with gems.
1 Lit. (only in the part. pres.):
gemmantia sceptra,Ov. M. 3, 264:
gemmantia litora,Manil. 4, 652.—
2 Transf., to glitter, sparkle, like gems:
herbae gemmantes rore recenti,Lucr. 2, 319; 5, 461:
gemmantes explicat alas (pavo),Mart. 13, 70; cf.:
pinnae caudae (pavonis),Col. 8, 11, 8; Pall. 1, 28, 2 (see also gemma, II. 2. c. and gemmeus, II. B.):
memphites (lapis) gemmantis naturae,Plin. 36, 7, 11, § 56.